Blogg

Dag Hammarskjöld: balanserade framåtanda och legitimitet

Nästa år öppnas Backåkra, Dag Hammarskjölds gård långt ner på Österlen. Han köpte gården 1957, dvs under tiden han var FN:s generalsekreterare. Och snart öppnas muséet igen alltså.

På en loppis i Venestad hittade jag i somras Gunnar Möllerstedts bok om Dag Hammarskjöld. Tillsammans med tre andra böcker, någon var om Strindberg, gav jag 10 kronor …

Dag Hammarskjöld var FN:s andre generalsekreterare, och tolkade dess uppdrag, på ett både dynamiskt (dvs utökande) men också legalt medvetet sätt. Som tjänsteman i en demokratiskt styrd organisation är han därför en mycket bra förebild.

Vad det gäller det dynamiska sättet han skapade rollen på, vill jag lyfta fram två saker.

Den ena är att säkerhetsrådet – detta var ju under kalla krigets olika skiftningar – ofta hade svårt att finna enighet. Inte sällan blev kompromissen i säkerhetsrådet att ge Hammarskjöld ett brett mandat, s k let-Dag-do-it-resolution. Men han använde också en klausul i FN-stadgan som gav generalförsamlingen möjlighet att fatta beslut om säkerhetsrådet inte kunde avgöra en fråga.

Den andra är att han baserat på FN:s allmänt formulerade uppdrag, även skapade den fredsbevarande rollen i form av FN-trupp. Ursprungligen var såvitt jag förstår hans tanke den att närvaron i sig skulle vara konfliktdämpande. I samband med Kongo-krisen, där svenska, irländska och indiska styrkor var på plats, blev realiteten att vara i någon mån mer framtvingande.

Delvis förefaller det ha berott på att de tre styrkornas befälhavare i olika utsträckning tog egna initiativ, utan att först stämma av detta med Hammarskjöld. Han fick sedan ta dessa i försvar, eller ville i vart fall inte avsäga sig ansvaret för dem. Samtidigt verkar det enligt Möllerstedts bok ha varit så att Hammarskjöld under det sista året innan sin död, hade tankar om att FN skulle vara mer aktivt i fråga om Katangaprovinsens utbrytning ur Kongo.

Samtidigt var Hammarskjöld mycket noga med att de regler som var uppsatta i FN-stadgan, alltid skulle följas. Av det följde att han ofta kritiserades av olika sidor: antingen stormakterna eller en av dem, eftersom de hade sina agendor och sin förväntan att världen i övrigt skulle anpassa sig till dem, men mer sällan av de mindre staterna.

Förutom Kongo-krisen var han också med om att hantera utlämningen av amerikanska piloter som fängslats i Kina. De agerade i FN-uppdrag, men påstods av Kina ha agerat som spioner. Här gav sig Hammarskjöld ut på att förhandla i egen person, vilket ansågs vara mer operativt än förväntat i generalsekreterarrollen, samtidigt höga tonlägen från USA och Kina. Hammarsköld förstod att båda parterna skulle behöva komma ur detta utan prestigeförlust, vilket är den klokaste linjen att söka i tvistsituationer.

Något överraskande släppte Kina piloterna, men sade sig göra detta för att uppmärksamma Hammarskjölds födelsedag. En förväntan om kommande gentjänster anade Hammarsköld, och tackade därför inte för uppvaktningsaspekten i detta. Kina blev därefter mer avogt inställt till honom; han hade helt enkelt inte velat bli köpt av dem.

Under Hammarskölds tid som generalsekreterare accelererade utvecklingen med att de afrikanska kolonierna blev fria. Att Belgien lämnade sin guldgruva Kongo får tydligen ses i ljuset av att den belgiska hemmaopinionen inte ville ta samma risker som Frankrike fått göra i Algeriet. Under ytan förefaller dock belgiska och brittiska mer eller mindre statliga och kommersiella intressen ha velat behålla Katangaprovinsen under indirekt inflytande.

Det finns mycket mer att säga om denna mycket komplexa konflikt; om Hammarskjöld skulle kunna hanterat den annorlunda om han fått fortsätta leva är en mycket intressant fråga. Av Möllerstedts bok framgår att Hammarskjöld efter att ha försökt en egen förhandlingsrunda med Katangaprovinsens ledare Tshombe som inte lett någonvart, hade varit beredd att begära avsked.

Det finns också fler konflikter som pågick under Hammarskölds tid som generalsekreterare: Suez, Ungern, kärnvapnen.

Som tjänsteman i på högsta nivå i en rättsstatligt och demokratiskt styrd organisation får Dag Hammarskjöld anses vara en lysande förebild, utan överdrift. Hans förmåga att förena lojalitet till uppdraget och till målen, men alltid inom ramen för de fastställda reglerna, hade i det närmaste fullt gehör.