Blogg

Den kognitiva revolutionen: homo sapiens väg till förstaplatsen

Vad kan passa bättre till en 40-årsdag, än en bok om mänskligheten? Jag fick ”Sapiens” av Yuval Noah Harari av min kollega Fredrik.

Harari är doktor i historia vid Oxford, och är numera verksam vid Hebreiska universitetet i Jerusalem. Hans bok är en koncis sammanfattning av mänsklighetens historia, och då ändå med en del utrymme för reflektioner om nutid och framtid.

Ett av begreppen jag lärt mig är den kognitiva revolutionen. Nu är detta naturligtvis grova tidsuppskattningar, men för mellan 70 000 och 30 000 år sedan, tog människan stora steg uppåt i näringskedjan. Man vet inte varför, men enligt den vanligaste teorin förändrades människans hjärna mutationsmässigt.

Det ska alltså sägas att den kognitiva revolutionen, ”som förvandlade homo sapiens från en obetydlig apa till världens herre”, inte berodde på någon märkbar förändring av hjärnans storlek eller form.

Redan dessförinnan hade homo sapiens en stor hjärna, använde redskap, sägs ha haft bra inlärningsförmåga liksom förmåga att skapa komplexa sociala strukturer. ”Men trots dessa fördelar förblev människorna svaga och underordnade varelser under hela två miljoner år … Tills helt nyligen låg homo sapiens stadigt parkerad i mitten av näringskedjan … Och först de senaste 100 000 åren tog människan språnget upp i toppen av näringskedjan.”  Men de andra delarna av ekosystemet har inte hunnit anpassa sig efter det tempot.

Efter den kognitiva revolutionen har människan haft förmågan att snabbt ändra beteende, utanför de genetiska koderna. ”Den kognitiva revolutionen är … den punkt där historien förklarar sig självständig från biologin”, skriver Harari.

Den stora skillnaden var alltså enligt Harari att homo sapiens utvecklade förmågan att förmedla stora och varierande mängder av information, om omgivningen, om sociala relationer, och om sådant som inte existerar i mer fysisk bemärkelse: idéer, trosuppfattningar, system, regler. Det skapade förmågor att planera och genomföra komplexa aktiviteter, med stora grupper, och i högt tempo, även med främlingar.

Harari tar flitigt upp olika religioners betydelse, inte minst kristendomen, liksom den industriella revolutionen. Vad som förvånar mig är att upplysningen är så frånvarande i hans redogörelse. De senaste 200 årens radikala ekonomiska och samhälleliga förändringar i västvärlden, och de flesta andra delar av jorden, är ju sprungna ur upplysningen. Associationsformen aktiebolag är till exempel en sannerligen briljant idé, som samlar kapital utanför stats- och familjebildningar, och som skapar förutsättningar för satsande företag, med många delägare som kan ta risker, inte att behöva ta personligt ansvar.

Jag vill också notera att han vid några tillfällen åberopar ”undantaget som bekräftar regeln”. Jag känner till att Cicero sägs ha sagt detta, men då i en rättegång. Jag är mer tveksam till om det i akademisk metodik är ett adekvat resonemang.