Blogg

En resa i Centraleuropa: Dresden

Delstaten Sachsen är en ganska liten del av det rike det en gång var på 1700-talet. Det var under den tiden som landet hade sin största politiska betydelse, dock utan att angripa andra. Jag frågar guiden på stadsvandringen i Dresden om just detta med att angripa, och hon bekräftar att Sachsen aldrig gjort så.

Det för mig mest självklara målet var Frauenkirche, som återuppbyggts först efter återföreningen. En mycket vacker kyrka, förvisso utan att vara en självständig församling.

Innan återuppbyggnaden var platsen en ruin. En del andra byggnader började återställas redan under DDR-tiden. Med tanke på hur dåliga den statens finanser blev, är jag lite nyfiken på hur detta hängde ihop. Jag läste nu under resan att ett sätt att förbättra intäkterna för denna diktatur var att mot lösensummor släppa dissidenter till Västtyskland, och jag har också ett minne av västlig finansiering av återuppbyggnaden av Berlins domkyrka 1984. Jag och Markus var där förra året.

Vårt hotell låg för övrigt vid Altmarkt. När vi besökte stadsmuséet för att ta del av Dresdens historia, såg jag bland annat den här mycket otäcka bilden. Efter bombningarna av staden samlades man de döda för förbränning på bland annat Altmarkt, som bilden är ifrån.

Tyskarna är mycket ödmjuka för de fasor som Tredje riket innebar. Guiden, men också andra företrädare för staden som jag sett citerade tidigare, är nyanserade när det gäller bombningarna av Dresden. Den del av Dresden som fick utstå bombmattorna i februari 1945 utgjorde inget militärt mål.  Men Dresden-företrädarna säger samtidigt att staden och dess invånare ju var delaktiga i Tredje riket, och inte kan stå utan skuld.

Det hedrar dem att de ser på det så. Jag vill ändå för er läsare berätta vad jag läst om mannen bakom bombmattorna: britten Arthur Harris.

Denne brittiske general hade tagit del av en forskningsslutsats, som var att man för att vinna krig skulle bekämpa just civilbefolkningar och deras bostäder, i synnerhet de som tillhörde de fattigaste. Större effekt uppnåddes eftersom eldstormarna kunde sprida sig bättre mellan de tättbebyggda husen.

Syftet: arbetskraften i fiendelandet skulle inte kunna utföra sina arbeten. Det skulle leda till den tyska ekonomins kollaps.

I vilken mån detta var i strid med folkrätten redan då vet jag inte. Harris blev emellertid den enda höga brittiska befälhavare som inte adlades, och de flygplansbesättningar som utfört dessa bombningar fick inte de medaljer, som annars var vanligt förekommande. 1953 fick Harris en lägre adelstitel. Enligt Wikipedia emigrerade han bitter till Sydafrika.

Jag menar alltså att det möjligen inte var nödvändigt att terrorbomba Dresdens stadskärna.

Elbes Florens kallades Dresden tidigare. Jag har den staden kvar att upptäcka, men min bild från en av morgonlöprundorna kanske kan förklara epitetet.

De här vackra fastigheterna fungerar idag i stor utsträckning som muséer. Markus och jag besökte förutom stadsmuséet även konstsamlingen i Zwinger-palatset – som för övrigt förstörts inte bara av de allierade bombningarna 1945, utan också av Preussen vid sjuårskriget i mitten på 1700-talet. Båda gångerna har palatset byggts upp.

Med inspelade guidningar blir sådana här konstmuseibesök mycket lärorika, även om jag inte riktigt faller för renässanskonsten. Med kommentarerna till, kan man lättare förstå konstnärens signifikanta avtryck och tekniker, liksom förstå lite mer av den tidens människors preferenser. Bland konstnärerna: Rafael, Cranach men också senare som Frans Hals, Vermeer.

Skulpturerna på muséet tilltalar mig mer, rent estestiskt och innehållsmässigt, eftersom de handlar om grekisk och romersk mytologi. Ni som läst mig under året har kanske lagt märke till att jag läst en del om detta.

Samtidigt är en del av skulpturerna, trots att de är vackra, obehagliga. Dem jag tänker på visar män som jagar kvinnor, vilket var en del av berättelserna i de grekiska myterna. På bilden ser ni Apollo fångandes Dafne.

Enligt myten hånade Apollo Eros skicklighet med bågen. Som hämnd sköt Eros Apollo med en pil, som gjorde honom förälskad i den första han mötte. Men Eros sköt också en pil mot Dafne (såvitt jag förstår av en slump), och denna pil gjorde att hon avskydde den första hon kom att möta. Naturligtvis blev det så att Apollo och Dafne möttes.

Apollo jagade som besatt Dafne, som bad till gudarna om hjälp. Den enda hjälp hon fick, var att hon om han fick tag på henne, skulle förvandlas till ett lagerträd, och det sker alltså i skulpturen.

En av kvällarna besökte vi Semperoper, för att se Berlioz-operan Trojanerna. Berlioz förefaller vara i samma linje som Wagner: stor ensemble, storslagen och mytisk berättelse, kraftfull musik. Något saknas ändå för att jag ska fastna för musiken som jag gör för en del av Wagner. Icke desto mindre: en stor operaupplevelse.

Av en ren händelse upptäckte Markus att Angela Merkel skulle komma till Dresden igår, för att vara med på en konferens med CDU/CSU:s ungdomsförbund. Vi begav oss dit efter frukost, och tillsammans med press, några partifunktionärer  och på avstånd poliser, var vi redo när hon kom. Jag läser senare att en oanmäld demonstration hade tvingats bort av polisen.

På trappan där hon går upp, och där vi också står, ropar en man i 60-årsåldern med keps att hon är en skam och skada för landet. Det blir ingen reaktion, han ropar det en gång till, ingen reaktion och sedan verkar han nöjd så. Hon och de andra går in, och vi har fått se henne på mycket nära håll. Jag noterar att hon öppnade och stängde Audi-dörren själv.