Blogg

En resa i Medelhavet: grekiska myter på 2000-talet

Det är onsdagsmorgon och jag sitter ensam med kaffet. Framför mig en olivlund – i svensk kontext kanske mest rätt beskrivet som ett grönområde – och längre bort Joniska havet. Några hangarfartyg eller grekiska gudar ser jag inte.

I mitt förra blogginlägg nämnde jag att det krävs fyra års akademiska studier i egyptologiska ämnet, innan man får vara auktoriserad guide i Egypten. Och den grekiska antika historien är säkert lika innehållsrik – därför ganska riskabelt för mig att med mina lekmannakunskaper se likheter till idag.

Det finns ju några exempel på sådana som flugit för nära solen (Ikaros) eller utan erfarenhet satt sig att föra hästdragna vagnar på himlavalvet (Faethon). Å andra sidan riskerar jag inte att bränna hela jorden, som den sistnämnde gjorde – Zeus ansåg sig av det skälet vara tvungen att med en blixt döda Faethon.

Berättelsen om Ikaros är sedelärande för inte minst unga människor där karriären går riktigt bra.

Min bror Daniel skickade en artikel om hur slarvigt grekiska antika berättelser används idag, inte minst av de grekiska företrädarna själva. Ode on a grecian crisis

I artikeln nämns både premiärministern Tsipras och den kortvarige finansministern Varoufakis. Den sistnämnde har jag lyssnat på live en gång, och därefter på några poddar. Han talar utmärkt engelska, är rapp, intelligent, och förefaller beläst – en spännande intellektuell person. Och visst minns jag att han i de sammanhang jag hört honom, gärna refererar till de grekiska myterna.

I artikeln nämns att Varoufakis sagt att man måste göra som Odysseus, det vill säga binda sig vid masten, och att Grekland som stat var beredda att göra detta. Men Odysseus gick enligt artikeln under i samband med det, vilket Varioufakis inte nämner. Hans liknelse framstår som märklig då.

Bara Varoufakis själv vet varför han gör använder de grekiska myterna så här, men att det finns en retorisk fördel i detta, kan inte sägas vara helt osannolikt. Det har till och med sagts – jag minns inte var – att Västeuropa ska förmås att känna tacksamhetsskuld till Grekland för dess antika prestation, och att skuldhanteringen ska bli därefter.

I artikeln konstateras att det inte fanns någon antik grekisk gud för finans. Men det tror jag inte det fanns i Rom heller, och det imperiet var under flera hundra år mycket skickligt skött, jag skulle säga framför allt samhällstekniskt och juridiskt. När jag inför den här resan läste Apostlagärningarna, som till stor del handlar om Paulus fyra resor i Medelhavets östra del, slog det mig så robust det romerska legala systemet förefaller ha varit. Paulus var jude, men också romersk medborgare, vilket han vid ett stort antal tillfällen kunde åberopa, med tydliga legala effekter som trädde in. Han fick till exempel inte bli piskad eller liknande utan rannsakning, han hade rätt att få anklagelsen mot sig prövad av kejsaren i första instans.

En liknelse jag inte sett, men gärna delar med er läsare, är den att vår världs stora makter, har en likhet (men många skillnader) med den grekiska gudagruppen. Det är en komplex samling individer som inte sällan i egenintresse skapar en del besvärliga situationer – ändå måste människorna acceptera att gudarna sätter dagordningen. I de makter jag tänker på ingår naturligtvis också Kina, Ryssland och Pakistan. Om Nordkorea är en ny Faethon? Låt oss hoppas inte. Men så var han heller ingen gud – han ville bara visa för sina vänner och ovänner att han var son till en gud.

Tanken om gudarna och vår tids stora makter slog mig, när jag försökte förstå varför flera brittiska hangarfartyg hetat Hermes. Det var ju tjuvarnas gud, bland annat. Men så läste jag på ett annat ställe, att Hermes också var gudarnas budbädare till människorna. Dessutom hade han bevingade sandaler.

Att skicka en hangarfartygsstyrka är i stor utsträckning att sända ett meddelande.