Blogg

En resa över Östersjön: färjeklassens diskreta charm

Jag hade en kurskamrat som tyckte om att skriva så här: detta och detta talar för … Icke desto mindre bör detta ske. Dvs han räknade upp argumenten för en slutsats, men kastade i sista meningen dem över bord och kom sedan fram till en helt annan slutsats. Utan annan argumentation än just: icke desto mindre.

Vi tyckte att detta var mycket roligt.

Jag arbetar själv med en mellanprisprodukt, och ska inte göra mig lustig över vad jag tror inte är en premiumprodukt, utan också medium: att åka färja över Östersjön.

Det finns en del saker som talar för att jag skulle tycka att dessa resor till Riga, Sassnitz, Rostock och Gdansk som jag gjort i år skulle ha varit torftiga. Ska dock säga att det finns en del kvalitetsskillnader hos de större båtarna till Riga och Helsingfors, som jag åkte till förra året.

  1. Inredningen i de allmänna utrymmena bär, som jag tror, tydliga drag från 1990-talet. Det är mellanblått tyg, med vissa andra klara färginslag, på trä som är eller ska se ut som kastanjefärgat.
  2. En av restaurangerna kallas Metropolitan och kanske också något mer mycket urbant, och sägs ha New York-mässig mat. I själva verket serveras dock fish ‘n’ chips, schnitzel, halumisallad, köttbullar. New York har allt men menyn tycks mig vara typiskt europeisk. Maten är högst medelmåttig.
  3. Livemusiken som spelas är ackompanjerad av förinspelade syntslingor, och musikern själv spelade nu senast elgitarr och panflöjt. Celine Dions hit populära.
  4. Intressant nog ytterst lite spelande vid de enarmade banditerna och de andra apparaterna, men de står där.
  5. Personalens uniformer sitter som regel inte så bra, och det förefaller mig av snitten på kläderna att döma som att även detta är något från 1990-talet.
  6. Servicen är god men utan närmare fraser, även om en del medarbetare sticker ut lite extra med ett lite öppnare bemötande.

Icke desto mindre tycker jag att de här resorna är stämningsfulla. Jag ska försöka utforska varför.

Jag tror att dragen av 1990-talet säger mig något om när trafiken till de tidigare kommunistdiktaturerna öppnades. Jag var 16 år när jag besökte Tallinn 1994, för övrigt drygt en månad innan Estonia sjönk, och även Kiel samma år, låt vara att detta tillhörde Västtyskland dessförinnan.

Min pappa hade mycket tidigt kontakter med framför allt Estland, och detta bör ha påverkat min känsla av kontakt med landet. Också Scorpions låt ”Wind of Change” och U2:s ”Achtung Baby”-skiva var för mig då något slags stämningsbärare av den nya tid som var, precis då. Min pappa skrev som 20-åring ungefär flera romaner under pseudonymen F J Nordstedt, och en av dem hette ”Revolutionen i Sattland”, med vad jag förstår mycket likheter med Estland. Ett land som väl ingen var intresserad av på 1960-talet – det hade ju upphört att existera.

Men också i ett 2010-talsperspektiv känner jag mycket för färjetrafiken på Östersjön. Detta att ha bilen med sig, och på något sätt känslan av vardaglig infrastruktur och logistik, snarare än renodlade semesterresor, säger mig att detta är det moderna Europa jag tycker så mycket om. Gränser, både geografiska och legala, byggs över och det hela sker på ett mycket enkelt sätt. Lite extra känner jag faktiskt för den mest vardagliga trafiken av alla – fyratimmarsrutten Trelleborg-Sassnitz. Europeisk integration som vardag.

Att vi i södra Sverige har sådan närhet till stora, betydelsefulla Tyskland sätter jag också värde på.

Utsikten från däck över vår Östersjö är också en del av förklaringen till varför jag njuter av färjetrafiken på Östersjön. Här en bild när vi lämnar Karlskronas yttre skärgård bakom oss, jag minns att jag till höger skymtade Inlängan och Utlängan.

IMG_9402[1]